Till salu inom: ”

anders finn konstnär säljes

Tidigare annonser till salu

Bokförlaget Arena AB. Häftad, 2007. 127 s. 495 g. Maja Spasova har sedan mitten av 80-talet varit en av de svenska konstnärer som haft sin tydligaste hemvist i en centraleuropeisk tradition och hennes konsthistoriska rötter kan man finna både i konceptkonsten och i de performativa konstarterna. I hennes tappning blir emellertid dessa genrer utgångspunkter för en kollektiv process som tar det offentliga rummet i besittning. Denna handling kan man tolka som en kritik mot de traditionella konstinstitutionerna, men också som ett aktivt ställningstagande mot de kommersiella krafter som bit för bit beskär vårt gemensamma offentliga livsutrymme. I sin konst lägger hon stor vikt vid begrepp som sanning och uppriktighet, och hon använder sig ofta av publikens fysiska eller mentala närvaro i sina projekt. Boken är rikligt illustrerad och med texter av Niclas Östlind, Anders Olofsson och Beate Sydhoff.
Wahlström & Widstrand 2009. Inbunden med skyddsomslag, 257 sidor. Gallrad biblioteksbok i nära nyskick, förutom biblioteksetiketter. Han har lätt för orden. Språkörat är känsligt, tränat av årtionden framför det tysta vita pappret som senare bytts mot den blanka och stumma skärmen. Sällan skär sig orden i hans klara - och ofta vackra - stil. Därtill är Per Wästbergs produktivitet exemplariskt hög. Nyligen kom romanen "Anders Sparrmans resa", de två memoarvolymerna "De hemliga rummen" och "Vägarna till Afrika", dessförinnan en tjock biografi över Axel Hirsch. Kvantiteten drabbar inte kvaliteten. Tvärtom. Jag skulle vilja påstå att "De hemliga rummen" är det bästa Per Wästberg någonsin skrivit trots alla böcker han gett ut sedan han 1949 debuterade som sextonåring med den brådmogna romanen "Pojke med såpbubblor". Per Wästberg har hunnit bli sjuttiosex år och sitter sedan 1997 i Svenska Akademien på stol nummer 12, där en gång Elis Schröderheim, Bernhard von Beskow och den ålderstigne vännen Bo Bergman varit hans företrädare. Nu kommer Per Wästberg med volymen "Nya lovtal" som är att se som en fortsättning på "Lovtal" som utkom för tretton år sedan. Lovtal är - det säger sig själv - en vansklig genre. August Strindbergs "falsk som ett festtal" svävar mörkt och hotfullt över de lovord som riskerar slå över i panegyrik. Men det är bara att konstatera: Per Wästberg behärskar konsten intill fulländning; att hylla och framhålla ett författarskaps förtjänster utan att förfalla till ljum inställsamhet eller svullna överord. Det finns en elegant pregnans i Wästbergs sätt att teckna de inre konturerna i skiftande författarlandskap som påminner om de stora litteraturhistorikerna Henrik Schück och Fredrik Böök. Till synes obesvärat orienterar sig Per Wästberg i Christine Falkenlands utsatthet, Anders Paulruds övergivenhet och Per Hallströms kvävda trauman eller Lars Gustafssons förening av bländande lekfullhet och förstenad fasa. Festtalen förvandlas till levande essäer. Wästberg är inkännande, har lätt att finna bäringen även hos författare som kan framstå som mer främmande för hans egen personlighet. I många avseenden uppträder han i "Nya lovtal" i rollen som den ideale läsaren. Han ser och tolkar den skrivandes intentioner, blottlägger bärande och dolda drivkrafter. Samtidigt handlar det i hög utsträckning om Per Wästbergs stil. Hans språk äger en lyster som få kan tävla med. Han förenar analytisk klarhet med poetisk känslighet, elastisk följsamhet med svalkande distans. Essän om Adam Zagajewski avrundas på följande drabbande sätt: "Det ges en blåsig tystnad som inte fastnar i grenverket. Kärleken finns där, som en häftklammer i en tjock bunt papper. Själen blir synlig som en doft, en sol vid midnatt. En panflöjt oroar ödets schackdrag. Passion och klarhet är inte längre några motsatser." Det finns något otidsenligt, men samtidigt sympatiskt, över Per Wästbergs sätt att presentera - och hylla - de författare (och några konstnärer) som fallit på hans lott i samband med utdelandet av Nobelpriset, Övralidpriset, Tranströmerpriset, Bernspriset och Wahlström & Widstrands Wästbergpris. Stora namn som J. M. Coetzee, Harold Pinter och Doris Lessing kan säkert locka läsare till den nya boken. Men de mest levande av lovtalen hyllar och skildrar svenska författare. När Per Wästberg skriver om Carl-Henning Wijkmark och dennes kritik av det svenska systemet och dess brist på demokratiska rättstraditioner, ett korporativistiskt konglomerat med starka makthaveristiska tendenser, då är han som mest träffsäker och intresseväckande. Och jag delar till fullo Per Wästbergs värdering när han säger att romanen "Dressinen" från 1983 är "mästerverket" i Wijkmarks produktion. "Han förblir undrande och kritisk", sammanfattar Wästberg, "till den farliga oskuldens och de halvmedvetna förträngningarnas Sverige. Han önskar sig ett hem 'befriat från den trygghet som bedövar sinnena'." Även Gunnar Hardings fascinerande och gäckande poesi och betydelsefulla gärning som översättare och suverän presentatör av den engelska romantikens udda gestalter ringar Per Wästberg in med den elegans som utgör hans egenart. Det är sordinerat och träffsäkert, vackert och - ändå - djupt oroande. "Poesin handlar om de ögonblick då allting stämmer; de är inte vanliga." Per Wästberg är en utmärkt ciceron, slå gärna följe med honom och möt en skrivande människa som kämpar för den levande litteraturen och mot den minnesförlust som griper omkring sig i den sargade tid som är vår samtid. Crister Enander Från tidningen kulturen
Delfinserien Bonniers 1980. Pocket, 191 sidor. Mycket gott skick. Blog Kulturspegeln Memoarer Om Enn Kokk Stig Claesson, Slas 4 september 2006 22:20 | Konst & museum, Politik, Prosa & lyrik | 3 kommentarer Stig Claesson (född 1928) lärde jag först känna genom gamla Folket i Bild, dels som kåsör, ofta resekåsör, dels som illustratör. Ganska många av hans kåserande, egenillustrerade texter ur Folket i Bild (och även Aftonbladet) finns förresten samlade i boken ?Vandring med mig själv? (Legus, 1996). De är fortfarande mycket läsvärda. När jag i början av 1960-talet var student i Uppsala, kom jag att till de författare jag läste praktiskt taget allt av foga dels Stig Claesson, dels Pär Rådström, detta utan att till att börja med veta, hur nära sammanflätade erfarenheter de hade. Pär Rådström förekommer i flera av Stig Claessons självbiografiska romaner från det senaste decenniet ? miljön är då Italien eller Paris ? men naturligtvis hade jag långt dess förinnan fått vetskap om deras gemensamma erfarenheter av att arbeta i internationella arbetslag eller halvsvälta sig fram bland andra som, också de, ville slå igenom som författare eller konstnärer. Stig Claesson blev framgångsrik både som författare och konstnär. Av Pär Rådström blev det en författare, som bättre än de flesta andra fångade sin tid. Men denna tid blev allt för kort för honom ? han dog relativt ung. Stig Claesson har gett ut mer än åttio böcker. Av dem har jag läst och äger förresten också de allra flesta. Visst har det gått lite upp och lite ner i detta omfattande författarskap, men jag har läst Stig Claessons böcker med stort nöje. Hans pratstil är omisskännlig liksom hans stil som tecknare. Dessutom förenar han i sitt författarskap, till synes utan några som helst problem, ytterligheter. Han är svensk som få ? men handlingen i många av hans böcker tilldrar sig i Canada, i forna Jugoslavien och, som redan har nämnts, i Italien och Frankrike, ja till och med i Finland. Han är en av våra främsta stockholmsskildare, söderskildrare för att vara mer exakt ? men många av hans bästa böcker har den västgötska glesbygden som miljö. Utan tvivel har han hjärtat till vänster. I unga år ganska långt till vänster; i flera av romanerna från de senaste årtiondena finns korta och kärva kärleksförklaringar till den socialdemokrati som byggde folkhemmet. På socialdemokratiska partistyrelsen, under årtionden min arbetsplats, finns förresten en mycket fin Stig Claesson-målning av Tage Erlander. I den senaste romanen, ?God natt, fröken Ann? (Bonniers, 2006), som jag skrev om i en separat artikel, finns mer av misstro mot makthavarna. När jag som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) beslöt att göra om detta partiorgan till socialdemokratiskt familjemagasin med plats inte bara för politik utan också kultur, var det närmast självklart att försöka få med Stig Claesson bland bidragsgivarna på kulturområdet. Eftersom tidningens nya linje lanserades i julnumret (nummer 20 1974, 12 december), föll det sig naturligt att be Slas om lov att få publicera en av mina personliga favoriter, novellen ?Julfrid? ur ?Ugnstekt gädda? (Cavefors, 1964). Det är en berättelse om den förnedring fattiga barn utsattes för även i juletid. ?Julfrid?, med Slas´ egna teckningar till, blev alltså en av startpunkterna för ansiktslyftningen av tidningen. Jag kollar den författarpresentation jag skrev: den i dag 78-årige Stig Claesson, som gärna ville medarbeta i min tidning, var då 46 år. *** Till omgörningen av tidningen hörde, att vi också, gradvis, började införa skiv- och bokrecensioner, till att börja med på plockavdelningen Apropå. I nummer 12 1976 (12 oktober) skrev jag där om Stig Claessons bok från samma år: Döden, livet och årstiderna Stig Claessons senaste bok heter ?Bättre kan det inte sägas? (Bonniers). Den handlar om döden, livet och årstiderna. Det rör sig om korta prosastycken, ofta tidigare publicerade i Aftonbladet. Sinsemellan är de grupperade efter årstidernas växlingar. I många av dem finns en fixering vid döden, mer påtaglig än i någon annan av Claessons böcker. Självmordet skildras som ett hisnande bråddjup just framför fötterna, sugande, lockande. Knutet till årstidstemat blir detta en filosofisk diskussion om varför det kan vara värt att leva ett år till. ?Lever du till våren? Det är svårt att leva. Det gör ont och jag är gammal. Sen länge gammal?, heter det i en av berättelserna. Men den allra sista handlar om tussilagon, den vackra och gula och starka som blommar om våren. *** Den produktive Stig Claesson publicerade ytterligare en bok samma år. Den recenserade jag i Aktuellt i politiken nummer 20 1976 (25 november): Mannen som badade naken Stig Claessons nya roman ?En vandring i solen? (Bonniers) handlar om mannen som har stor sorg och som badade naken på en ö som förefaller att vara Cypern. Berättelsen om nakenbadet och vad som följde därefter är fantastisk på det claessonska sättet. Den återkommer dessutom boken igenom som en berättarteknisk finess, med alkoholistens monomani; huvudpersonen Tore Andersson dränker nämligen sina sorger i sprit. Sorgen skildrar Claesson behärskat; den är också oförlöst i större delen av berättelsen. Allt detta mynnar ut i en kort tid av gemenskap. Det lilla som står om den natten då Marion övernattar hos Tore ? bara sover i hans säng ? för att ge honom trygghet är ett av mästerstyckena i Stig Claessons berättarkonst. Men bara några korta timmar av trygghet utmäts åt oss människor, innan marken åter gungar under fötterna ? så slutar ?En vandring i solen?. Tonen i boken är mindre innerlig än den i ?På palmblad och rosor? (Bonniers, 1975). En riktigt så stor roman som den är ?En vandring i solen? inte. Men den är ytterligare ett gott bevis på att Stig Claesson är en av de främsta prosaisterna i nutida svensk skönlitteratur.? *** I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1977 (nummer 20, 8 december) introducerades min egenhändigt skrivna, en à två sidor långa recensionsavdelning Spegeln. Där recenserade jag bland annat Stig Claessons höstroman: Porrshow på Guds gröna tiljor Stig Claesson är en märkvärdig författare. Nu har han, med bibehållet och utvecklat mästerskap, skrivit en tredje bok om Sverige, ?Henrietta ska du också glömma? (Bonniers). (De tidigare är de båda mästerliga romanerna ?Vem älskar Yngve Frej??, 1968, och ?På palmblad och rosor?, 1975.) Det mörknar över Stig Claessons Sverige. Med sin speciella upprepningsteknik tecknar han en bild av allt mer frusna landskap, mänskliga så väl som geografiska. I den här boken representeras det fula, framvältrande nya bland annat av en kraftverksgata, som föranleder en av de roligast formulerade protestskrivelser man påminner sig ha läst: ?När det finns ved!? argumenterar undertecknarna. Kaffeved blir också den pinnsoffa, som i årets roman har samma symboliska funktion som kärringen i ?På palmblad och rosor?, nämligen som representant för ett liv som inte längre får finnas: I kökssoffor ska det ligga rödblommiga pigor, och såna finns inte längre. Invävd i denna berättelse finns en diskussion av konstens funktion. Konstnären Gotthard får stengärdesgårdar och rostiga plogar som nästan döljs av högt gräs att leva igen på papperet. Och huvudpersonen Gustav Rune Pettersson, direktör för en liten porrshow i tält (med den marxistiske fluktbögen Kalle Svensson, grekiskan fröken Mounaki samt det lesbiska paret Gretchen och Marie) är en Guds egen lille clown på den kommunala gräsmattan i köpcentret: ?Nu tycker du det ser trist ut! Nu tycker du det ser mörkt ut! Men vi kommer att komma. Kanske inte just hit men till liknande platser. Och vi förjagar mörkret. Vi kommer att komma med glädjen, konsten och skrattet, kåtheten och leken. Vi ska resa ett tält mot mörkret.? Ändå är Claessons roman inte någon optimistisk bok, långt ifrån. Bokens titel, ?Henrietta ska du också glömma? syftar på hur Casanova en gång med tårar i ögonen, på sin Henriettas grav sa just detta: ?Henrietta ska du också glömma?. Claessons tillägg, samtidigt slutmeningen i boken, är det här: ?Det är inte mer med det.? *** Stig Claessons bok från hösten 1978 recenserade jag först i Aktuellt i politiken (s) nummer 4 1979 (22 februari): Slas Det mörknar allt mer över Stig Claessons Sverige. ?Ni har inget liv att försäkra? (Bonniers) är nog hans mest pessimistiska roman hittills. Willy Carlsson, en son av den lurade generationen, trampar runt sitt snöfält som i väntan på en Godot. Där emellan är boken en claessonsk blandning av krogsamtal och misantropisk betraktelse över samhällsutvecklingen: Sen när går nyponen inte att äta? Är konsten att virka en grytlapp ett tekniskt kunnande? Är det försvarbart att sitta och glo om det en lyster? I mångt och mycket är den här boken en enveten och deprimerande upprepning. Från Slas sida är det en medveten handling. Så här börjar boken: ?Jag vet inte om jag har berättat den här historien förut. Jag minns inte så noga längre. Jag börjar bli till åren som man säger.? *** I en lång översikt över utgivningen i Litteraturfrämjandets En bok för alla, För en femma, på Spegeln i Aktuellt i politiken (s) 12 1979 (16 augusti) skrev jag bland annat: Två böcker tycker jag särskilt förtjänar att lyftas fram i de senaste femkronorsutgivningarna. Dels Stig Claessons självbiografiska ?Västgötalagret? (1965), som bland annat handlar om den antisemitism som har funnits också här, också på Slas´ eget Söder. Dels Pär Rådströms ? denne underbare författare! ? ?Ärans portar? (1954), som fångar femtitalet på kornet. (Därmed är vi inne på Pär Rådström igen. Förlåt utvikningen.) *** 1979 års Stig Claesson-bok recenserade jag i Aktuellt i politiken (s) nummer 8 1980 (24 april): Slas Söderkisen Stig Claesson fortsätter i ?Allt står i lågor? (Bonniers) att muta in glesbygden som sitt speciella landskap. Trots att den här berättelsen tar sitt avstamp i en begravning är den inte så pessimistisk och bitter som flera av Slas´ senare romaner. Romanens ungdomar prövar sitt mod med att hoppa från ett hopptorn; nedslaget sker mer i kärleken än i vattnet. Den som står i kärlekens lågor är den rödhårige Apolollos Svensson, ytterligare en i raden av Stig Claessons fantastiska men i grunden ganska lika skapelser. De som älskar Stig Claesson har alla chanser att skaffa hans äldre böcker just nu. De håller på att återutges av Bonniers i Delfinserien. Där finns till exempel ?Nelly? (1969), ?Flickor? (1967) och ?Att resa sig upp och gå? (1971). *** I Aktuellt i politiken (s) nummer 19 1981 (29 oktober) recenserade jag det årets roman av Stig Claesson: Slas Stig Claesson (vars samtliga böcker jag har läst) har skrivit en roman om sin döde vän Pär Rådström (vars samtliga böcker jag har läst), ?Om vänskap funnes? (Bonniers). För mig är den en alldeles självklar skildring av Pär Rådström: Sån måste han ha varit ? så långt jag nu kan bedöma en författare efter hans böcker, kåserier, radioprogram, artiklar, visor. Ändå finns där en distans (och därmed poäng) som antyds redan av boktiteln: Riktigt nära kommer man aldrig en annan människa, inte ens om han eller hon i bokstavlig mening står en nära. I boken närmar sig Slas Pär Rådström (i boken kallad Nils Johan Nilsson) i tre tidsplan: ungdomens gemensamma äventyr i Paris, på besök hemma hos den döende Pär Rådström och möten med sonen Niklas (Pär Johan i boken). Det ger spänning åt berättelsen och ideligen nya infallsvinklar. *** 1982 års Slas fick plats först i Aktuellt i politiken (s) nummer 12 1983 (7 juli): Slas Stig Claesson hör sen ett par årtionden tillbaka till mina favoritförfattare. Men det vore bedrägeri att försöka dölja att romanen ?Lika oskyldigt som meningslöst? (Bonniers) gjorde mig besviken. Berättartekniken känns manierad. Handlingen känns utdragen. Kompositionen ? à la gå och gå och aldrig komma fram till dörren ? känns konstruerad. Inte heller begriper jag mig på ett par av de bärande temata i boken: försvaret för boxningen och det kroppsfixerade understrykandet av könstillhörigheten. Så jag hoppas på nästa bok. *** 1983 års Stig Claesson-roman recenserade jag i Aktuellt i politiken (s) nummer 15 1983 (22 september): Slas Stig Claessons förra roman, ?Lika oskyldigt som meningslöst?, med dess gå-och-gå-och-aldrig-komma-till-dörren-handling, upplevde jag som en irriterande och meningslös bok. Höstens Slas, ?Utsikt från ett staffli? (Bonniers), har, bortsett från att den är en betydligt bättre roman, även förtjänsten att den kanhända kastar ett förklarande ljus också över den förra boken. Den handlar om skrivkramp, nämligen. Om konstnären Erling Alfredsons svårigheter med att skriva en självbiografi. Slutet, med dess skrivarmorgonrock i julklapp från Gerda och Erling Alfredsons tårade ögon över att någon tror på hans förmåga, är faktiskt både rörande, komiskt och förklarande. Dessutom serveras man en typisk Stig Claesson-handling, vindlande och krokig, där utvikningarna ofta är intressantare än huvudhandlingen. Upprepningarna är många och turnerade med Slas´ vanliga handlag. Till och med bokens tilltänkte skribent lyckas Slas göra trovärdig mitt i hans osannolika blandning av platta och banala formuleringar och geniala krumsprång och tankar. *** Detta kom att bli den sista recension av en bok av Stig Claesson jag skrev för Aktuellt i politiken (s). Vid årsskiftet 1983-1984 avgick jag som chefredaktör, och även om jag fortsatte skriva recensioner för min avdelning Spegeln några månader till, hann det inte komma någon ny bok av Slas. Givetvis har jag även därefter fortsatt att läsa honom, lika träget. Men jag har bara recenserat ytterligare en bok av honom, ?God natt, fröken Ann? (Bonniers, 2006), och det skedde här på bloggen. (Recensionen hittar du ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik på Claesson, Stig: God natt, fröken Ann.) Det blev en ganska besviken reaktion. När jag nu läser mina gamla recensioner, inser jag, att jag även förr har känt samma slags besvikelse över böcker av Stig Claesson, och av samma skäl. Men sen har det visat sig, att han har kommit tillbaka med nya lysande böcker. Låt oss hoppas att det sker även den här gången och att han inte, som han hotar med i ?God natt, fröken Ann?, har lagt boxhandskarna på hyllan för gott! 3 kommentarer » RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. Tack! Detta var jättekul att få läsa! ?Det är inte mer med det? Kommentar by josephzohn ? 2006 09 05 7:51 # Kul att läsa Dina intryck av vår Stockholmsskildrare och som gör det med ?glimten i ögat?. Hoppas Du läst ?orons giriga händer? Slas allra första publikation ! Med Söderhälsning ÅKE Kommentar by Åke Björk ? 2006 10 25 18:12 # Till Åke Björk: Tack för de vänliga orden. Men du har blandat ihop två framstående stockholmsskildrare. ?Orons giriga händer? är inte skriven av Slas, Stig Claesson, utan av Per Anders Fogelström. ?Orons giriga händer? (1947), en diktsamling, var Fogelströms debutverk. Per Anders Fogelström ska jag, någon gång då jag hinner och orkar, också skriva om. Jag har läst praktiskt taget allt av honom. Han var andreredaktör för Folket i Bild under min tid som FiB-ombud. Jag har träffat honom ? till och med varit hemma hos honom ? och fick honom att publicera ett par kortföljetonger i Aktuellt i politiken (s). Kommentar by Enn Kokk ? 2006 10 25 22:05 #
Concret | Utg. 2012. Ej o.u. | Förlagsband. | 64 s. | 9789163706523 | Denna bok är förlagsny. --- Mer info: Ingen – jag säger ingen! – kan förhålla sig likgiltig till en inbunden samling av Mats Anderssons bildkonst. Frågor väcks: Är det här fotografi? Vad föreställer det? Vad menar fotografen? Och så – efter ett tag – faller underbara bitar på plats. Istället väcks minnen till liv: »Ja, nu ser jag...«. För egen del serveras jag den där upplevelsen jag önskar man erhöll varje gång vid besök på ett galleri, på en konsert, eller öppnandet av en ny bok: Känslan av »berörd förflyttelse«. Än är det minnet av ett hjärtdunkande närmöte med en ivägbrakande älg, som återkallas från skogsstigens första stapplande ensamhetssteg. Än är det essensernas tunga myckenhet i kvällen, vid barndomens mandelblomsäng... – Är det kanske just därför!? Just på grund av att konstnären visar oss »känslan« av ett älgmöte; istället för ännu ett fotografiskt avbildat djurporträtt? Berör vår fantasi så att vi verkligen kan urskilja sagobokens skogstroll? Framkallar inom oss doftminnena från barfotaängen; där rådjuren betar i bakgrunden? – Är det därför Mats Anderssons bilder skänker oss glädjen att plötsligt finna oss lyckligt försjunkna i vår inre tidskapsel? Jag tror det. Och jag mottar tacksamt upplevelsen av – Berörd förflyttelse. Anders Geidemark | Obs: Denna bok har vi på ett separat lager, räkna med ytterligare dagar i leveranstid. Se villkoren nedan. | LEVERANS: Denna bok har vi på separat lager. Vi strävar efter att kunna skicka den inom 5-6 vardagar.
Nossebro, Rydins Tryckeri AB, 2008. Stor 8:o. 263 s. Rikt illustrerad. Förlagets illustrerade laminatband. Nyskick. Ur Lars Kvarnemo’s boksamling. Innehåll: Författare; Förord; Västergötland i konsten (Inledning, av Benny Jacobssson; Arkeologi i konsten, av Karin Rex Svenssson; Resande i Västergötland med skissblocket i bagaget, av Bengt Östmark; Konstnärer vid Göta älv under romantiken, av Christian Aarsrud; Konst och konstliv i Borås och Sjuhäradsbygden, av Jan Thorsten Ahstrand; 1600-talskartornas Västergötland, av Pia Nilsson; Från slott till jordbod - västgötska byggnader i konsten, av Eva Björkman; Var är vattnet? Ett försök att finna de stora vattnens skildrare, av Kerstin Hallin; På spaning efter ett skaraborgskt 1900-tal i konsten, av Stefan Hammenbeck; Industrilandskapet i konsten, av Lars Bergström; ‘De egendomliga platåliknande bergens landskap’ - prins Eugen och Västergötland, av Ulla Andersson; Vyer från Västergötlands städer; Aktuellt antikvariskt (Hällristningen på stranden, av Peter Jankavs; Ett landmärke vid älven - spår efter järnåldersbebyggelse i Nol, av Johanna Lega; Linjer genom landskapet - E20 och Rv 49, av Anders Berglund; Resealtaret från Varnhem, av Maria Vretemark; Kyrkan i Varnhem - en kunglig gravkyrka?, av Carl Löfving; Arkeologiska undersökningar av Härlunda ödekyrkoplats, av Catharina Axelsson; Glöm kungsgården!, av Anders Berglund; Mordbrand avslöjar Ledsjö kyrkas medeltidshistoria, av Ragnar Sigsjö; ‘Projekt glashytta’, av Anna Ihr; Att laga ett lerhus, av Ulf Larsson; Kyrkogården - en historiens spegel och en viktig del av kulturarvet, av Erik Holmström; Villa Göthas återerövrade heder, av Ingrid Sporre; Industri- ochh maritimhistorisk verksamhet i Västarvet, av Bosse Lagerqvist; Hjulångaren Eric Nordevall II håller liv i bruket, av Patrik Zimonyi; Samsök, databaser och samlingarna, av Jenny Axelsson).